Slutet och resultatet

Processen fram till att Artist Statement skulle formuleras för katalogen pågick i princip samma anda som tidigare. I resonemang om hur jag skulle komma fram till ett verk att visa på utställningen fortsatte jag att förhålla mig till det automatiska skapandet. Jag ville arbeta på liknande sätt och inte låta tanken styra eller ta över. Svårigheten att balansera ett spontant skapande med att göra medvetna urval för att nå ett resultat var inte helt lätt att navigera genom. Att fortsätta arbeta spontant i photoshop var till hjälp. Där samlade jag mina ritade teckningar, fotografier och texter och arbetade med collage, mixade bildskapandet med förhållningssättet att spontant pröva mig fram, utan att värdera och söka intellektuella formuleringar för att berättiga bilderna eller tvärtom. Här sökte jag efter en textbaserad bild som skulle kunna ge en bild av hela processen. Där tyckte jag det fanns något intressant. 

Men frågan om varför jag skapade blev allt mer viktig när nästa urval skulle göra. Svaret var egentligen ganska enkelt till en början då jag hade fått i uppgift att skapa inför en utställning, att appropriera ett verk från GIBCA. Så att dra frågan varför till vad hjälpte mig att definiera det som skulle leda mig till resultatet. Att dela processen med betraktare av verket kändes som rätt riktning att gå. Kanske blev det ett sätt för mig att också inför mig själv definiera denna arbetsprocess. Min egen upplevelse av processen var de upptäckter jag gjorde på vägen, inte själva bilden jag skapade mot målet. Att vara tillgänglig inför mitt inre och lita på det som både tillräckligt och värdefullt och att förhålla mig öppen inför det okända som kan komma fram i en sådan process visade sig vara en lättare arbetssätt i jämförelse med att arbeta mot ett mål som redan är definierat. Upplevelsen är självklart bunden till denna gestaltningsprocess och arbetsmetoden skulle kunna vara tvärtom, svår, i ett annat sammanhang. Oavsett kändes det viktigt att dela processen, att den på något sätt skulle få komma fram i utställningsverket. 

Även om jag förhöll mig öppen för att ha med andra bilder eller collage på utställningen ganska länge började mitt verk nå ett resultat genom skrivandet av essän. I essäarbetet utmanade jag språkriktighet, läsbarhet och läsarens förmåga att associera vidare utifrån min text. Texten var inför första handledningen en mix av alla olika sorters resonemang och det automatiska skrivande, alla olika texter inspränga i varandra och sammanflätade på ett okronologisdkt sätt. Jag var öppen i texten med sökandet efter gränser och dispositionen valde jag att inte alls arbeta med. 

Detta fungerade inte alls som en essä vilket inte var oväntat och diskussionen på handledningen kom att handla om vad som måste framgå i essän, vad som skulle diskuteras i den, och hur en essä bör se ut även om den gör anspråk på att vara en mer konstnärlig sådan. Begränsningen blev en tillgång för mitt skrivande av essän men också en viktig gräns mellan essä och utställningsverk. De blev tydligt att jag genom verket ville utmana betraktaren med de frågor jag inte kunde göra med essän och att essän skulle få sitt eget språk och sin egen utformning. Skrivandet av essän gjorde också att jag återgick till Tamara Hendersons Womb Life och den idé jag lånat från henne. Frågor som hur hon relaterat sin resa genom hypnos till hennes skapande blev synliga för mig i relation till verket Womb Life som är fragmentariskt och associativt berättad. 

Eftersom jag ville ge en bild av min process valde jag att försöka tydliggöra den genom essän men ge känslan inifrån processen genom verket. Därför fick verket den form som blev, ett tapetliknande papper på 61 cm brett och 170 cm långt hängandes från taket i silverklädd koppartråd. Texten "går utanför" själva pappret vilket ger en känsla av att den skulle kunna fortsätta långt utanför pappret. Min process har rört sig i känslan av att befinna sig mellan kaos och ordning. Verket är till synes ordnat och grafiskt men texten är inte kronologisk och mycket associativ. Jag jobbade fram en struktur rent visuellt med återkommande rader av ord och meningar där jag dragit ihop alla bokstäver. Det automatiska skrivandet fick två olika redigeringar, en kursiv och bearbetad del som återkommer här och där och en utan stora bokstäver och skiljetecken. De resonerade delarna om Surrealisterna eller hypnos fick mer ordande former enlighet med språkriktighet. Dock valde jag inte att ha med bearbetad text från den färdiga essän eftersom jag ville behålla en mer spontan och direkt känsla, som om meningarna trillade ut från min hjärna till pappret.  

Att förbereda inför Artist Statement inför examinationen var intressant eftersom vi fick tillfälle att verkligen se vad vi hade svar på eller inte. Det var intressant att ta del av andras processer och få fördjupa frågor kring deras verk. Frågor tycks aldrig ta slut, det blir bara fler ju mer man vet och betraktar. En fråga jag fick på examinationstillfället var hur andra skulle kunna förstå mitt verk, utan att ha läst om det. Det kan ju jag inte svara på. Jag vet inte om jag vill att de ska förstå något, snarare ge en känsla av något. Luftigheten som jag upplever mitt verk har inom sig kan för betraktaren istället upplevas som tät och obegriplig. Sättet jag komponerat texten i bilden är ämnad för att associera vidare. Jag ger alltså betraktaren möjligheten att ta del av min process och ge den nya ord, bilder, tankar. Mitt verk är min process. 

artist statement

skriver

process

Skriver, och efter handledning 3.

härma mig under filten
tyget har sagt att vara slät tyst sus dimma
lägga föreställningen åt sidan
ge plats för språket
ta sig ut ur armhåla när svett regnar längs vägar
du är föreslagen att följa med 
vi delar lurar XX och varmt vatten finns
blå färg kan sippra ut, det gör inget
våra ansikten går att skilja åt när vi önskar
när vi önskar ska ingen märka
håren genom penseldrag kan lägga sig att fastna
innan vi somnar
hallå


Efter handledning testar jag förslag om att texter inte alls efterbearbeta/redigera texter. Att frångå det begripliga.

Gör en artistbook som ett verk till utställningen. 

Att sätta en tid för skrivandet så jag inte stannar upp skrivandet på grund av känsla.

Nedan har jag satt ihop texter för att se hur det blir.

Låt läsaren ta del av redigeringen.

Gör estetiska val, arbetsform, och sätt en tid för utforskande för att hinna genomföra materialet till ett verk.


ugnen rasar samman grönsaker kol förr kläde och ögon genom fönster 
infrastruktur och lungor, ulliga läten du talar högt orange att bli förstådd är detta en öde ö tänkte du så när jag valde dig det kändes så fel mitt i allt att allt blev en berättelse vad ska man göra sen
lyssna på gitarrer från förr upp för nerförsbacke och hem igen fick några hundar idag att koppla gå runt med vov Hur ska de bli sams förenas med mig vikten av att inte överdriva blåsa upp sig bli för stor på grund av det ta ett steg en fot framför en annan fot
se andra förslag landa på mina axlar som grammatiska regler så allt allt finns när allt finns som att vara inuti en kudde blev gravid med en yngre märkligt jag hade redan något som växte inuti
trär på mina gränser väntar på hållplats missar buss glömmer att vänta på det som väntar allt faller i sömn en riktig punkare är en sån som sån ska vi bli när vi lagt oss för att stanna för alltid
dröm jag har smådjur som jag glömmer att ta hand om marsvin hamstrar burar frön är det här min kudde vaknade jag så här är det en arm ska jag gå upp är det här ränder hur ser jag ut kan jag gå hur är jag kylskåp varför har jag syltlök bord medicin smör trafik
är det här en frukost är det här mina stövlar hemsydda kläder från nittonhundratalet nakenjeans och ritat ansikte kan jag skriva ut mig på apparaten kan jag gå nu det var en dag med based on a true story
då var det en som klev av och sa trevlig dag och en gumma i rynkig regnrock med paket i famn sovandes påväg till västmanland som plötsligt trädde ut ur mun hals tunga desamma hur tog hon sig in hur tog hon sig ut i mina vantar sand stigande till ögon blev jag någon annan lät det bara så går det att bo i en annan människa och först vara helt tyst och sen bara detsamma.

tyckeromattvarapixladutdragenlångsamställatilldetförnågonannaniflätorochbjörkkandusemigkastauttofsarsomfastnatpågrundavviharintelängretidattödslapåkapsylerifickorhurlängesomhelstbråkaomettpappermittenaben görfortfarandeontochidagärdetmåndagochalltplatsinutibusstid0921dågav någonenkärlektillnågonannan

Svåra frågor att förhålla sig till. Eftersom bildskapandet redigeras redan i beskärning genom till exempel photoshop. När tar det medvetna över? Oavsett om det är text eller bild infinner sig i processen redigering vilket är det som gör det presenterbart för andra att ta del av. Surrealisterna var trogna det autentiska uttrycket, direkta tilltalet och improvisatoriska metoder. Ändå är de texter jag läst hittills redigerade och begripliga. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Får fortsätta att pröva och vända och vrida. 

Ritar och klipper

Efter handledning och framåt

Överst i fotocollage bild ovan; Del av skulptur Dansare i tyllkjol av Edgar Degas, 
finns på Glypoteket, Köpenhamn. 


Tips från handledningen som jag bär med mig in i processen;

Automatiskt skrivande eftersom jag inte utgår från det intellektuella utan försöker jobba från mitt undermedvetna (som inom psykologin oftare kallas för det omedvetna men jag föredrar det undermedvetna eftersom det omedvetna skulle kunna uppfattas som mindre intelligent än det medvetna.)

Låta det som händer i hypnosen får ta sig in i gestaltningen oavsett vad det är. Ingen censur.

Dokumentera allt. Skriv.

Jag har hittills mest ägnat mig åt automatiskt skrivande, ritande och börjat arbeta i fotoshop. Har en önskan om att göra en e-bok där mina spretiga texter och bilder får samlas inom ett koncept. Det innebär i sådana fall att indesign kommer vara mitt främsta verktyg för att skapa mitt verk.

När jag öppnar det spontant kreativa kommer det direkt till mig i form av (ofta som en fortsättning på redan upplevd bild eller ord) en bild, fras, eller mening. Sedan fortsätter jag att låta det som faller in komma ut på pappret, fotograferande eller ritande. 
 Jag kanske råkar befinna mig till exempel på en cykel och minns en dröm om ramar (efter förra handledningen uttryckte jag en frustration över det inramade vilket ledde till nattliga drömmar om inramade saker). Då försöker jag minnas det viktigaste i bilden för att senare anteckna eller rita. Därefter uppstår en fortsättning av de första orden som leder till meningar eller det första i en bild som leder till utveckling av den. Tänker på Siri Hustvedts essä Förkroppsligande visioner, publicerad 2016 av Hustvedt och Norsteds, Stockholm, om hur vi är medskapare av bilder och hur bilder uppstår i betraktaren som genom sin förmåga att fantisera och leka vidare från bilder förverkligar dem som berättelser/upplevelser inom oss. Det samma gäller mitt bildskapande, utveckling sker genom den fantasi som tar vid vid betraktelsen av den påbörjade bilden.
Mitt arbete känns just nu som ett slags samarbete mellan det undermedvetna och medvetna där det undermedvetna ger uppslag och det medvetna servar det med förslag att på olika sätt kunna gestaltas visuellt. Är det kanske så det är egentligen? Hypnosen har i alla fall gjort mig medveten om att uppmärksamma det som faller in och det verkar som mitt medvetna är med på att anpassa sig.

Tyvärr är jag och har alltid varit ganska slarvig med samlande av material/uppslag, både att skriva, rita ner allt men också att förhålla mig till en bok för det. Mina anteckningar är spridda i mobilen, ljudinspelningar, datorn, surfplattan, ett antal olika anteckningsböcker. Dessutom tycker jag inte att det är så viktigt att samla allt, utan förlitar mig på att det som är återkommande och som känns särskilt intressant är värt att anteckna. Men just nu tror jag inte på den arbetsmetoden. Istället antecknar jag och ritar mest hela tiden. Jag föreställer mig att det medvetna kan stå i vägen för det undermedvetna att få bli hörd och trots en ständigt pågående fantasivärld som arbetar parallellt med den så kallade verkligheten ger jag inte alltid den plats för fantasin att få det utrymmet som det tycks önska. Det är ju inte så att det är särskilt prioriterat i vårat samhälle att vara en dagdrömmare men att stirra in i en vägg är mycket effektivt ibland. Jag har börjat avsätta fem minuter om dagen till att just stirra in i en vägg. Enligt flera beskrivningar jag har läst om tillståndet att befinna sig i hypnos liknas det vid dagdrömmeri. 

En dagdröm är en fantasi som upplevs i vaket tillstånd, till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner.

Det finns eventuellt negativa dagdrömmar som man kan uppleva dagligen^{[källa behövs]}, det är sådana dubier som orsakats av tidigare upplevda farhågor under dagen.^{[källa behövs]}

Det finns många olika typer av dagdrömmande. Dagdrömmande ses ofta som en lat, icke-produktiv syssla,^{[förklaring behövs]}men dagdrömmande kan vara konstruktivt i vissa sammanhang. Det finns många exempel på människor i kreativa och konstnärliga yrken, såsom kompositörer, författare och filmskapare, som har utvecklat nya idéer genom dagdrömmar. På samma sätt har forskare, matematiker och fysiker utvecklat nya idéer genom att dagdrömma om sina ämnesområden. (Wikipedia; Hämtat från nätet 20190929; https://sv.wikipedia.org/wiki/Dagdr%C3%B6m)

I veckan som gått har jag allt mer fokuserat på öppnande för skrivande. För att komma igång med automatiskt skrivande behövde jag i princip bara slå upp boken The automatic message av Andre Breton, Paul Eluard och Philippe Soupault, publicerad 1997 av Altas press i London. Det finns ett släktskap mellan den improvisatoriska leken inom teatern och skådespeleri och automatiskt skrivande. Det är inte mystiskt alls utan förutsätter endast människans förmåga till fantasi och en vilja att kliva in i den med närvaro och öppenhet. En av mina teaterlärare förklarade improvisation med jämförelsen av att leka fantasilekar som barn. Vi har alla lekt och har det därför  inom oss. Jag har hittills satt mig ner och skrivit för hand. Då har jag börjat med en redan upplevd bild eller en mening jag fått i en tidigare fantasi och sedan helt enkelt fortsatt. Efter skrivandet har jag läst texten och upptäckt att det funnits spår av en form. Sedan har jag bearbetat och flyttat några rader eller strukit några ord eller ändrat struktur. Några texter får vara som de var från början. Text och bild illustrerar inte varandra men några fraser har gett mig bildidéer och jag tillåter texter och bilder kommunicera med varandra.  

Efterbearbetningen av texterna är såklart ett annan arbete där jag högst medvetet bearbetar ursprungsmaterialet. Det har då varit viktigt att försöka se om det finns en essens i texterna. Om det finns ett narrativ eller kongruens dem emellan. Detta för att så frön för fortsättningar eller koppla narrativ till estetiskt uttryck för att undersöka hur orden relaterar till varandra på pappret och hur design påverkar bilden och innehåll. Självklart kan jag använda metoderna båda men jag till att börja med kommer utforska vad det ena ger först och så vidare.

Nu har jag alltså en idé om hur jag kan arbeta framåt. Parallellt med automatiskt skrivande och visuellt skapande söker jag i vilken form de kan resultera i. Dock är jag beredd på att detta landar precis var som helst. 

Jag ska arbeta med ramar och det inramade samtidigt som jag undersöker möjligheten att lämna allt utan inramning alltså en känsla av att allt fortsätter, tar inte slut.